»Det var en gång fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen,» började prästen. »Den ene av dem var prästen, som vi tala om. Två av de andra voro soldater och hette Olof och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.»
»Han skall inte göra sig besvär med att nämna så många namn,» mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.
»De där karlarna voro goda jägare,» fortfor prästen, »och de brukade eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något. Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka. De talade om att det inte på hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll och moras alltsammans. ’Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo,’ sade en av dem. ’På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd.’»
Prästen höll upp ett ögonblick, liksom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.
»Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten. ’Det var ett märkvärdigt berg, det här,’ tänkte han
