Sida:En saga om en saga 1917.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119
SILVERGRUVAN

och sparkade undan en mosstuva till. Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra. ’Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han. Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget. ’Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen. Karlarna slogo loss stenflisor och beto i dem. — ’Nog är det väl åtminstone bly eller zink,’ sade de. — ’Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.»

När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. »Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?» frågade han. — »Nej, det gjorde de inte,» svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.

»Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada,» fortfor den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. »De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även. ’Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’ sade en av dem. ’Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’

»De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de