»När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.
»När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående. Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet. Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. ’Goddag’ sade Per Persson. ’Kommer du ifrån Falun nu?’ — ’Ja, det gör jag,’ sade prästen, ’och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, än vi tänkte oss. Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’ I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. — ’Vad säger du, vad säger du? Är det silver?’ — ’Ja,’ svarade prästen, ’vi bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ — ’Nej, är det silver’ sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. — ’Ja, visst är det silver,’ svarade prästen, ’du skall inte tro, att jag vill bedraga dig. Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ — ’Glad!’ sade Per Persson. ’Skulle jag bli glad? Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bätttre att taga det säkra för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olof Svärd för hundra daler.’
»Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.
»När prästen kom hem till sin gård, sände han
