han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.»
»Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom,» sade komministern.
»Han kan fortsätta,» sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.
»När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen,» fortfor prästen, »ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom och tala om, att det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.
’Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde mot gärdesgården.
’Det är gästgivarn själv,’ svarade pojken. Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka. ’Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. — ’Hur kan detta komma sig?’ frågade prästen. ’Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ — ’Jo,’ sade gossen, ’han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva. Han var så rik, sade han. Han skulle aldrig behöva göra annat än supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’
