RÖVARMOR, som bodde i rövarhålan uppe i Göingeskogen, hade en dag givit sig av på tiggartåg neråt slättbygden. Rövarfar själv var en fredlös man och tordes inte lämna skogen, utan nöjde sig med att ligga på lur efter de vägfarande, som vågade sig innanför skogsbältet. Men på den tiden var det inte särdeles gott om resande i norra Skåne. Om det alltså hände, att mannen hade otur med sin jakt några veckor, begav sig hustrun ut på vandring. Hon hade med sig fem ungar, och varje unge hade trasiga skinnkläder och näverskor och bar på ryggen en säck, som var lika lång som han själv. När hon trädde inom en stugdörr, tordes ingen neka att ge henne vad hon begärde, för hon höll sig inte för god att vända tillbaka nästa natt och sätta eld på huset, ifall hon inte hade blivit väl mottagen. Rövarmor och hennes ungar voro värre än vargpack, och mången hade haft lust att sätta spjutet igenom dem, men detta blev aldrig gjort, därför att man visste, att karlen låg kvar däruppe på skogen, och han skulle nog ha vetat att ta hämnd, om det hade hänt barnen eller käringen något.
