När nu rövarmor gick från gård till gård och tiggde, kom hon en vacker dag till Öved, som på den tiden var ett kloster. Hon ringde på vid klosterporten och begärde mat, och portvaktaren fällde ner en liten lucka i porten och räckte henne sex runda bröd, ett för henne och ett för vart och ett av barnen.
Under det att modern stod stilla vid porten, sprungo ungarna omkring. Och nu kom en av dem och ryckte henne i kjorteln till ett tecken, att han hade funnit något, som hon borde komma och se, och rövarmor följde genast med honom.
Hela klostret var omgivet av en hög och stark mur, men ungen hade varit i stånd att finna reda på en liten bakport, som stod på glänt. När rövarmor kom dit, sköt hon genast upp porten och steg på utan att fråga om lov, såsom det var hennes vana.
Öveds kloster styrdes på den tiden av abbot Hans, som var en örtkunnig man. Han hade innanför klostermuren anlagt en liten örtagård, och i denna var det, som rövarmor trängde in.
Vid första ögonkastet blev rövarmor så häpen, att hon stannade vid ingången. Det var högsommartid, och abbot Hans örtagård stod så full av blomster, att det blänkte för ögonen av blått och rött och gult, när man såg in i den. Men snart spred sig ett förnöjt leende över hennes ansikte, och hon började gå framåt en smal gång, som löpte fram mellan många små blomsterbäddar.
I trädgården gick en lekbroder omkring och rensade bort ogräs. Det var han, som hade lämnat
