man, tog han allenast lekbrodern med sig ut i örtagården.
När abbot Hans kom dit, gick rövarmor som förut omkring bland blombäddarna. Och han kunde inte nog förundra sig över henne. Han var övertygad om att hon aldrig förr i sitt liv hade sett en örtagård. Men i alla fall gick hon fram mellan alla de små landen, som voro besådda med var sin art av främmande och sällsynta blommor, och besåg dem, som om de vore gamla bekanta. Det föreföll, som om hon kände till både vintergröna och salvia och rosmarin. Åt somliga smålog hon, och åt andra skakade hon på huvudet.
Abbot Hans älskade sin örtagård så mycket, som det var honom möjligt att älska något, som var jordiskt och förgängligt. Så vild och förfärlig den främmande kvinnan än såg ut, så kunde han inte låta bli att tycka om, att hon hade kämpat med tre munkar för att få betrakta lustgården i ro. Han gick fram till henne och frågade saktmodigt om örtagården behagade henne.
Rövarmor vände sig häftigt mot abbot Hans, för hon väntade endast bakhåll och överfall, men när hon såg hans vita hår och hans böjda rygg, svarade hon helt fredligt: »Först då jag såg den, tyckte jag, att jag aldrig hade sett en vackrare, men nu, märker jag, att den inte går upp mot en annan, som jag känner till.»
Abbot Hans hade säkerligen väntat ett annat svar. När han hörde, att rövarmor hade sett en
