Men sådana böner voro förspillda på rövarmor. Hon gick vidare uppåt det lilla roskvarteret och tittade på isop, som blommade med gredelina blomster, och på kaprifolium, som stod full av gulröda blomklasar.
Då visste sig lekbrodern ingen annan råd än att springa inåt klostret och kalla på hjälp.
Han kom tillbaka med två handfasta munkar, och rövarmor såg genast, att nu gällde det allvar. Hon ställde sig bredbent på gången och började att med gäll röst skrika ut all den förfärliga hämnd, som hon skulle ta på klostret, om hon inte fick stanna i örtagården, så länge som hon önskade. Men munkarna ansågo sig inte behöva frukta henne och tänkte bara på att driva ut henne. Då upphävde rövarmor gälla skrik, kastade sig över dem och klöste och bet, och likaså gjorde alla ungarna. De tre karlarna märkte snart, att hon var dem övermäktig. De hade ingenting annat att göra än att gå inåt klostret och hämta förstärkning.
När de sprungo genom gången, som ledde in till klostret, mötte de abbot Hans, som skyndade till för att få veta vad det var för ett larm, som hördes från örtagården. De måste då bekänna, att rövarmor från Göingeskogen hade kommit in i klostret, och att de inte hade varit i stånd att driva ut henne, utan måste skaffa sig undsättning.
Men abbot Hans förebrådde dem, att de hade brukat våld, och förbjöd dem att kalla på hjälp. Han sände de båda munkarna tillbaka till deras arbete, och ehuru han var en gammal, bräcklig
