till badningen på eftermiddagen. Från visthusen buros massor av kött och bröd in i stugorna, och från logarna kommo karlarna med stora halmkärvar, som skulle strös ut över golven.
När han red förbi de små lantkyrkorna, såg han, att prästen och hans klockare voro i färd med att kläda dem med den bästa bonad, som de hade kunnat komma över, och när han kom till avvägen, som förde till Bosjökloster, kommo klostrets fattiga vandrande med bördor av stora bröd och långa ljus, som de hade erhållit vid klosterporten.
När abbot Hans såg alla dessa julrustningar, ökades hans brådska. Han tänkte på att en större högtid väntade honom än den någon av de andra skulle få fira.
Men lekbrodern jämrade sig och klagade, när han såg hur de beredde sig att fira jul i varje den minsta gård. Han blev alltmer ängslig och bad och besvor abbot Hans att vända om och inte frivilligt kasta sig i rövarhänder.
Abbot Hans fortsatte färden utan att bry sig om hans klagan. Han lämnade slättbygden bakom sig och kom upp i ödsliga och vilda skogstrakter. Här blev vägen sämre. Den blev mest lik en stenig och barrströdd stig, och varken bro eller spång hjälpte den resande över åar och bäckar. Ju längre de foro, desto kallare blev det, och om en stund träffade de på snötäckt mark.
Det blev en lång och besvärlig resa. De togo av på branta och hala sidostigar, drogo fram
