över mossar och kärr, trängde igenom vindfällen och snår. Just som dagsljuset började avtaga, förde rövarpojken dem över en skogsäng, som var omgiven av höga träd, både nakna lövträd och gröna barrträd. Bakom ängen reste sig en bergvägg, och i bergväggen sågo de en dörr av tjocka plankor.
Nu förstod abbot Hans, att de voro framkomna, och han steg av hästen. Barnet öppnade den tunga dörren för honom, och han såg in i en fattig berggrotta med nakna stenväggar. Rövarmor satt vid en stockeld, som brann mitt på golvet. Utmed väggarna funnos bäddar av granris och mossa, och på en av dessa låg rövarfar och sov. »Kom in, ni därute!» ropade rövarmor utan att resa sig upp. »Och ta hästarna med in i stugan, så att de inte fördärvas av nattkölden!»
Abbot Hans gick nu dristeligen in i hålan, och lekbrodern följde honom. Det var armt och fattigt där, och ingenting var gjort för att fira julen. Rövarmor hade varken bryggt eller bakat, hon hade varken fejat eller skurat. Hennes barn lågo på golvet kring en kittel och åto, men det var ingen bättre mat, som bestods, än tunn vattvälling.
Rövarmor talade lika stolt och myndigt som en burgen bondkvinna. »Sätt dig nu här vid elden, abbot Hans, och värm dig,» sade hon, »och om du har mat med dig, så ät! För den maten, som vi laga i skogen, tänker jag, att du inte vill smaka. Och om du är trött efter resan, kan du sedan lägga dig att sova på en av de där bäddarna. Du
