natts sultaner, om Walter Scotts riddare och Snorre Sturlasons sagokungar.
Det kan säkerligen vara onödigt att nämna, att vad hon skrev var det minst originella och det mest omogna, som någonsin har blivit nedskrivet, men det kunde hon naturligtvis inte se själv. Hon gick hemma på den tysta gården och fyllde varje pappersblad, som hon kunde komma över, med vers och prosa, med skådespel och romaner. Då hon inte skrev, gick hon och väntade på lyckan. Och lyckan skulle bestå däri, att någon främmande, som var mycket upplyst och mäktig, genom en underbar slump skulle komma att upptäcka vad hon hade skrivit och finna det värt att tryckas. Sedan skulle allt det andra gå av sig självt.
Men emellertid hände intet sådant, och då den unga flickan blev över tjugu år, började hon till sist bli otålig. Hon undrade varav det kom sig, att lyckan inte ville infinna sig. Det fattades henne törhända kunskaper. Hon behövde väl också se litet mer av världen än gården därhemma. Och eftersom det säkert skulle komma att dröja länge, innan hon kunde vinna sitt uppehälle som författarinna, behövde hon lära sig något, skaffa sig en levnadsställning, så att hon hade ett brödstycke att leva av, medan hon väntade på sig själv.
Törhända förhöll det sig helt enkelt så, att sagan hade förlorat tålamodet med henne. Den tänkte kanske på detta sätt: »Eftersom denna förblindade människan inte ser det, som ligger henne
