stod mitt i vinterns mörker, tyckte han, att det var långt mer omöjligt, att här kunde uppkomma en lustgård, än det hade synts honom förut.
Men när klockorna hade ringt ett par ögonblick, for en plötslig ljusning genom skogen. Strax därpå blev det lika mörkt igen, men så kom ljuset tillbaka. Det kämpade sig fram som en lysande dimma mellan de mörka träden. Och så mycket åstadkom det, att mörkret övergick till svag dagbräckning.
Då såg abbot Hans, att snön försvann från marken, som om någon hade dragit bort en matta, och att jorden började grönska. Ormbunkarna stucko upp sina skott, hoprullade som biskopskräklor. Ljungen, som växte på stenbacken, och porsen, som var rotad i mossen, klädde sig hastigt i nytt grönt. Mosstuvorna svällde och höjde sig, och vårblommorna sköto upp med svällande knoppar, som redan hade ett stänk av färg.
Abbot Hans hjärta klappade hårt, då han märkte de första tecknen till att skogen började vakna. »Skall då jag, gamle man, få se ett sådant under?» tänkte han, och tårarna ville tränga fram i hans ögon.
Ibland blev det så skumt, att han fruktade, att nattmörkret skulle komma till makten på nytt. Men snart kom en ny våg av ljus frambrytande. Den förde med sig sorl av bäckar och brus av lösta forsar. Då sprucko bladen ut på lövträden så hastigt, som om en mängd gröna fjärilar hade kommit flygande och skockat sig på grenarna. Och
