det var inte bara träd och växter, som vaknade. Korsnäbbarna började hoppa på grenarna. Hackspettarna hamrade mot stammarna, så att träflisorna flögo omkring dem. Ett tåg av starar, som skulle uppåt landet, slog ner i en grantopp för att vila. Det var praktstarar. Toppen av varje liten fjäder lyste klart röd, och när fåglarna rörde sig, glittrade de som ädelstenar.
Åter blev det mörkare en stund, men snart kom en ny ljusvåg. En stark, varm sunnanvind blåste och sådde ut över skogsängen alla de små frön från sydliga länder, som hade bragts till landet av fåglar och skepp och vindar, och som för vinterns hårdhets skull inte annorstädes kunde växa, och de slogo rot och sköto skott i samma ögonblick, som de nådde marken.
Då nästa ljusvåg kom farande, gingo blåbär och lingon i blom. Grågäss och tranor ropade uppe i luften, bofinkarna byggde bo, och ekorrungarna begynte leka på trädgrenarna.
Allt började nu gå så fort, att abbot Hans inte hann att tänka på vilket övermåttan stort under det var, som skedde. Han hade bara tid att bruka sina ögon och öron. Den nästa ljusvåg, som kom brusande, förde med sig doft från nyplöjda åkrar. Långt borta hördes vallpigorna locka korna, och fårens små klockor pinglade. Gran och tall kläddes så tätt med små röda kottar, att träden lyste likt purpurmantlar. Enen fick bär, som bytte färg varje ögonblick. Och skogsblommorna klädde marken, så att den blev alldeles vit och blå och gul.
