Abbot Hans böjde sig till marken och bröt en smultronblomma. Medan han reste sig upp, mognade bäret. Rävhonan kom fram ur lyan med en stor kull svartbenta ungar. Hon gick fram till rövarmor och krafsade på hennes kjortel, och rövarmor böjde sig ner över henne och berömde ungarna. Uven, som nyss hade börjat nattjakten, vände om hem, bortskrämd av ljuset, sökte upp sin klyfta och satte sig att sova. Gökhannen gol, och gökhonan smög omkring småfågelbona med sitt ägg i munnen.
Rövarmors ungar uppgåvo kvittrande skrik av glädje. De åto sig mätta av skogsbär, som hängde på buskarna, stora som tallkottar. En av dem lekte med en flock harungar, en annan sprang i kapp med unga kråkor, som hade hoppat ur boet, innan vingarna hade blivit färdiga, en tredje tog upp huggormen från marken och lindade den kring hals och arm. Rövarfar stod ute på mossen och åt hjortron. När han såg upp, gick ett stort, svart djur bredvid honom. Rövarfar bröt en videkvist och slog björnen på nosen. »Håll dig på din kant, du!» sade han. »Detta är min tuva.» Då vek björnen undan och luffade av åt annat håll.
Ständigt kommo nya vågor av värme och ljus, och nu förde de med sig andsnatter från skogstjärnet. Gult frömjöl från rågfält svärmade i luften. Fjärilar kommo, så stora, att de sågo ut som flygande liljor. Biens bo i en ihålig ek var redan så fullt av honung, att den dröp neråt stammen. Nu började också de blommorna slå ut, som hade
