stunden. Men han kände hur marken frös under hans fingrar, och hur den vita snön kom glidande fram över marken.
Då gjorde honom hans hjärta än större ve. Han kunde inte resa sig upp, utan föll till marken och blev liggande.
När rövarfolket och lekbrodern i det djupa mörkret hade trevat sig tillbaka till rövarkulan, saknade de abbot Hans. De togo bränder från elden och gingo ut för att söka honom, och de funno honom liggande död på snötäcket.
Och lekbrodern började jämra sig och gråta. Han förstod, att det var han, som hade dödat abbot Hans, därmed att han hade ryckt från honom den glädjebägaren, som han hade törstat efter att tömma.
⁎
Då abbot Hans hade blivit nedförd till Öved,
sågo de, som togo vård om den döde, att han
höll sin högra hand hårt knuten kring något,
som han måtte ha omfattat i dödsstunden. När de
äntligen fingo den öppnad, funno de, att det, som
han höll fast med sådan styrka, var ett par vita
rotknölar, som han hade ryckt upp ur mossa och
löv. Och när lekbrodern, som hade åtföljt abbot
Hans, fick se dessa rötter, tog han dem och satte
dem i jorden i abbot Hans örtagård.
Han vaktade dem hela året, i förväntan att en blomma skulle komma upp ur dem, men han
