väntade förgäves både under våren och sommaren och hösten. Då äntligen vintern var inne och alla blad och blommor voro döda, upphörde han att ge akt på dem.
Men när julaftonen kom, påmindes han så starkt om abbot Hans, att han gick ut i örtagården för att tänka på honom. Och se, då han nu gick förbi det stället, där han hade lagt ner de kala rotknölarna, såg han, att ur dem hade vuxit upp frodiga, gröna stänglar, som uppburo sköna blommor med silvervita blad!
Han tillkallade alla Öveds munkar, och när de sågo, att denna växten blommade på julaftonen, då alla andra örter voro som döda, förstodo de, att den verkligen var plockad av abbot Hans ur jullustgården på Göinge skog. Men lekbrodern bad munkarna om lov att få bringa några av blommorna till biskop Absalon.
När lekbrodern trädde inför biskop Absalon, räckte han honom blommorna och sade: »Detta sänder dig abbot Hans. Det är de blommor, som han lovade att plocka åt dig ur jullustgården på Göingeskogen.»
Då biskop Absalon såg blommorna, som voro uppkomna ur jorden i mörka vintern, och hörde orden, blev han rätt så blek, som om han hade mött en död. Han satt tyst en stund, och därpå sade han: »Abbot Hans har hållit sitt ord väl, så skall också jag hålla mitt.» Och han lät sätta upp fridlysningsbrev för den vilde rövaren, som hade gått fredlös på skogen alltifrån sin ungdom.
