Han lämnade brevet till lekbrodern, och denne drog åstad uppåt skogen och letade sig fram till rövarkulan. När han steg in där på juldagen, kom rövaren emot honom med lyftad yxa. »Jag vill hugga ner er, munkar, så många som ni är!» sade han. »Säkert är det er skull, att inte Göinge skog i natt har klätt sig i julskrud.»
»Det är min skull allena,» sade lekbrodern, »och jag vill gärna därför dö, men först måste jag bringa dig ett bud från abbot Hans.» Och han drog fram biskopens brev och talade om för mannen, att han var fridlyst. »Hädanefter skall du och dina barn leka i julhalm och fira jul bland människorna, såsom abbot Hans önskade det,» sade han.
Då blev rövarfar stående blek och stum, men rövarmor sade i hans namn:
»Abbot Hans har hållit sitt ord väl, så skall också rövarfar hålla sitt.»
När rövaren och hans hustru drogo bort ur rövarkulan, flyttade lekbrodern dit och bodde där ensam på skogen under ständig bön, att hans hårda hjärtelag måtte varda honom förlåtet.
Men Göinge skog har aldrig mer firat frälsarens födelsetimme, och av all dess härlighet lever kvar endast den plantan, som abbot Hans plockade. Hon har blivit kallad julros, och varje år sänder hon sina vita blommor och gröna stänglar upp ur mullen vid jultiden, som om hon aldrig kunde förgäta, att hon en gång har vuxit i den stora jullustgården.
