INGEN KUNDE SÄGA annat om spelman Lars Larsson i Ullerud, än att han på sina äldre dar visade sig både ödmjuk och anspråkslös. Men han lär inte ha varit sådan alltid. I ungdomen var han så övermodig och skrytsam, att människor voro alldeles över sig givna för honom.
Man sade, att han hade blivit förändrad och omskapad på en enda natt, och se här hur det hade gått till!
Lars Larsson var en gång ute och gick sent en lördagsnatt med sin fiol under armen. Han var mycket munter och lustig, för han kom från ett gille, där han med sitt spel hade lockat både unga och gamla att dansa.
Han gick just och tänkte på att så länge som hans stråke hade varit i gång, hade ingen kunnat hålla sig stilla. Det hade gått en sådan virvlande dans igenom stugan, att han ett par gånger hade tyckt, att både bord och stolar hade dansat med.
»Jag tror då bestämt, att de aldrig ha haft en sådan spelman som jag på den här orten,» sade han till sig själv.
