den bästa spelmannen i hela Värmland,» sade han, när han vandrade vidare.
Han gick framåt med raska steg, ända tills han omigen råkade på strömmen. Då stannade han ånyo och såg ner i vattnet.
Här gick strömmen fram i strid fors och ställde till ett otroligt larm. Eftersom det var natt, hördes det helt andra ljud ur strömmen än om dagen, och spelmannen blev helt förvånad, när han stannade och lyssnade. Det var ingen fågelsång i träden och intet spel i barr och intet prassel i löv. Inga vagnshjul knarrade på vägen, och inga koskällor pinglade inne i skogen. Det var endast forsen man hörde, men just därför hördes den väl så mycket bättre än om dagen. Det lät, som om allt tänkbart och otänkbart skulle larma och bråka i djupet av strömmen. Först och främst lät det, som skulle någon sitta därnere och mala säd mellan stora stenar, men ibland klingade det till, som när bägare stötas mot varandra vid dryckeslag, och ibland var det ett sådant sorl, som när församlingen har kommit ut ur kyrkan och står på kyrkbacken i ivrigt samtal efter gudstjänsten.
»Det här är väl också ett slags musik,» tänkte spelmannen, »fast inte kan jag finna, att det är något särdeles bevänt med den. Nog tycker jag, att den låten, som jag satte ihop häromsistens, var mycket mer värd att lyssna till.»
Men ju längre Lars Larsson stod och lyssnade
