Sida:En saga om en saga 1917.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
171
SPELMANNEN

ingenting, att hon höll sig borta, för det rådde full dager i alla fall.

Riktigt på samma sätt som om dagen var det ändå inte. Det var en annan färg på allting. Himlen var alldeles vit, träden och de höga örterna på marken stodo gråaktiga. Men allt var lika tydligt skönjbart som om dagen, och när Lars Larsson stannade på en av de många broarna och såg ner i strömmen, kunde han urskilja varenda bubbla, som pärlade fram genom vattnet.

»När jag ser en sådan här ström i vildmarken,» tänkte spelmannen, »måste jag påminna mig mitt eget liv. Lika envis som den har jag varit att bana mig väg förbi allt det, som ställde sig i vägen för mig. Det har varit far: han stod mig emot som en hård klippa. Och det var mor: hon sökte hålla mig stilla och liksom bädda in mig mellan mosstuvor. Men jag smög mig förbi både far och mor, och ut i världen bar det med mig.»

»Håhå jaja! Jag tänker mor sitter därhemma och gråter ännu för min skull. Men vad bryr jag mig om det! Hon kunde väl ha förstått, att det måste bli något av mig, och inte försökt att stå mig emot.»

Han rev otåligt några blad av en buske och kastade dem i strömmen.

»Se, på det sättet har jag rivit mig lös från allt därhemma,» sade han, när han såg bladen föras bort av vattnet.

»Kan just undra om mor vet, att jag nu är