Hoppa till innehållet

Sida:En saga om en saga 1917.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177
SPELMANNEN

hade bomullsduk på huvudet och kort kjortel och vid tröja, men fötterna voro bara.

Hon gick fram till spelmannen och sade utan vidare till honom:

»Vill du spela för mig, så skall jag dansa för dig.»

»Åja,» sade spelmannen, som var i gott humör nu, därför att han hade sluppit undan sin förskräckelse, »det kan jag väl göra. Aldrig i mitt liv har jag nekat att spela för en vacker flicka, som vill dansa.»

Han tog plats på en sten vid kanten av kvarndammen, satte fiolen till hakan och började spela.

Jäntan tog några steg i takt med spelet, men så stannade hon.

»Vad är det för en polska, som du spelar?» sade hon. »Det finns ju ingen kraft i den.»

Spelmannen bytte om melodi. Han försökte med en, som det var bättre fart i. Jäntan stod lika missnöjd.

»Inte kan jag dansa efter en sådan släp-polska,» sade hon.

Lars Larsson tog då upp den vildaste låt han kände till.

»Blir du inte nöjd med den här,» sade han, »så får du kalla hit en spelman, som är bättre än jag.»

I detsamma som han sade detta, kände han, att en hand fattade om hans arm just vid armbågen och började styra stråken och hjälpa upp farten.

Från fiolen strömmade då en låt, vars like han

12. — En saga om en saga.