aldrig förr hade hört. Den gick i en så rask takt, att han tyckte, att ett rullande hjul inte skulle ha kunnat följa den.
»Det där kan jag kalla för polskedans!» sade jäntan och började svänga runt.
Men spelmannen såg inte på henne. Han var så förvånad över den låten han spelade, att han slöt ögonen för att höra bättre.
När han öppnade dem om en stund, var jäntan borta, men han undrade inte mycket över detta. Han fortsatte att spela länge och väl, bara därför att han aldrig förr hade hört sådant fiolspel.
»Nu kan det väl vara tid att sluta med detta,» tänkte han till sist och ville lägga ner stråken.
Men stråken fortfor att röra sig. Han kunde inte förmå den att stanna. Den for fram och tillbaka över strängarna och ryckte handen och armen med sig. Och den handen, som höll om fiolhalsen och fingrade på strängarna, kunde inte heller komma lös.
Det trängde kallsvett fram på Lars Larssons panna, och han blev nu rädd på allvar.
»Hur skall detta sluta? Skall jag sitta här och spela till domedag?» frågade han sig i förtvivlan.
Stråken jagade i väg och trollade fram den ena låten efter den andra. Ständigt var det något nytt och så vackert, att den stackars spelmannen måste förstå hur litet hans egen konst var värd. Och detta var det, som pinade honom värre än tröttheten.
»Han, som spelar på min fiol, han förstår konsten. Men jag har i alla mina dar
