Sida:En saga om en saga 1917.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
179
SPELMANNEN

ingenting annat varit än en stympare. Nu först får jag lära mig hur musik skall låta.»

För ett par ögonblick kunde han bli så hänförd av musiken, att han glömde sitt olycksöde. Men så kände han armarna värka av trötthet, och han greps på nytt av förtvivlan.

»Den här fiolen får jag inte lägga ifrån mig, förrän jag har spelat mig till döds. Jag kan förstå, att strömkarlen inte nöjer sig med mindre.»

Han började gråta över sig själv, alltmedan han fortfor att spela.

»Det hade varit bättre för mig, om jag hade stannat hemma i den lilla stugan hos mor. Vad är all ära värd, om det skall sluta på detta sättet?»

Han satt där timme efter timme. Det blev morgon, solen gick upp, och fåglarna sjöngo omkring honom. Men han spelade, han spelade utan uppehåll.

Eftersom det var en söndag, som gick in, fick han sitta där vid den gamla kvarnen alldeles ensam. Inga människor vandrade åt skogen till. De gingo till kyrkan nere i dalen och till byarna, som kantade den stora landsvägen.

Det blev förmiddag, och solen steg allt högre på himmelen. Fåglarna tystnade, men det började susa i tallarnas långa barr.

Lars Larsson lät inte sommardagens hetta hejda sig. Han spelade, han spelade. Det blev äntligen afton, solen sjönk, men hans stråke behövde ingen vila, och hans arm fortfor att röra sig.

»Det är alldeles visst, att detta blir min död,»