framviskade sina böner helt lågt, men av så många läppars nästan omärkbara rörelser uppkom ett hemlighetsfullt susande. Detta steg upp mot de höga valven och dog alldeles bort stund efter annan. Så kom det i melodiska viskningar svävande tillbaka från avlägsna gångar och gallerier. Det var så egendomligt, att man undrade om det inte var Guds ande, som brusade fram genom den gamla helgedomen.»
Den resande gjorde åter ett uppehåll. Han gav noga akt på Mesullam, medan dragomanen översatte hans tal. Det såg verkligen ut, som om han hade ansträngt sig för att vinna negerns uppmärksamhet genom sin vältalighet. Det tycktes också, som om han skulle lyckas, ty Mesullams halvslutna ögon glimmade till en gång likt kol, som börja fatta eld. Men halsstarrig lik ett barn, som inte vill låta sig roas, sänkte spåmannen raskt huvudet ned mot bröstet och började ett ännu otåligare vaggande med kroppen.
»Säg honom,» började nu den främmande på nytt, »säg honom, att jag aldrig har sett människor bedja med sådan andakt! Det tycktes mig, att det var den underbara byggnadens heliga skönhet, som födde denna stämning av extas. Sannerligen, tänkte jag för mig själv, detta är ännu ett Islams bålverk. Här är andaktens hem, från denna mäktiga moské utgå den tro och den hänförelse, som göra Islam till en stormakt.»
Här hejdade han sig ånyo och följde noga minspelet i Mesullams ansikte under översättningen.
