Däri sågs intet spår av intresse. Men främlingen var tydligen en man, som tyckte om att höra sig själv tala. Hans egna ord berusade honom. Han skulle ha blivit i dåligt humör, om han inte hade fått fortsätta.
»Nåväl,» sade han, när det åter blev hans tur att tala, »jag kan nu inte rätt förklara vad som hände mig. Det är möjligt, att det svaga oset från de hundratals oljelamporna jämte de bedjandes dova viskningar och enformiga rörelser vaggade mig in i ett slags domning. Jag kunde inte låta bli att sluta ögonen, där jag stod lutad mot en pelare. Strax kom en sömn eller rättare en bedövning över mig. Den varade troligen inte längre än en minut, men under den tiden var jag alldeles borta ur verkligheten. Under denna dvala såg jag alltjämt Sofiamoskén framför mig och alla de bedjande människorna, men nu märkte jag, vad jag förut inte hade sett, att uppe under kupolen funnos byggnadsställningar, och att på dessa stodo några arbetare, som voro försedda med borstar och färgburkar.»
»Säg honom nu,» fortfor den berättande, »om han inte redan vet det, att Sofiamoskén en gång har varit en kristen kyrka, och att dess valv och kupol äro betäckta med heliga kristna mosaikbilder, fastän turkarna ha målat över alla dessa bilder med en enkel gul färg! Och nu i drömmen föreföll det mig, som om den gula färgen hade fallit bort på ett par ställen, och att målare hade klättrat upp på ställningarna för att upphjälpa målningen.
