Sida:En saga om en saga 1917.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
193
EN SÄGEN FRÅN JERUSALEM

Men se, när en av dem lyfte sin borste för att fylla i färgen, flagnade i stället ett stort stycke bort, och genast såg jag därbakom träda fram en skön bild av Kristus. Målaren sträckte på nytt upp sin arm för att måla över bilden, men armen tycktes förlamad och maktlös sjunka ner inför det härliga ansiktet. På samma gång föll färgen bort från hela kupolen och valvet, och Kristus syntes där i all sin härlighet mittibland änglar och himmelska härskaror. Då gav målaren till ett utrop, och alla de bedjande nere på moskéns golv lyfte sina huvuden. Och när de sågo himmelens härskaror, omgivande frälsaren, upphöjde de ett rop av hänryckning, och alla sträckte sina händer uppåt. Men när jag såg denna hänförelse, greps också jag av en så mäktig rörelse, att jag ögonblickligen vaknade. Då var allt sig likt. Takets mosaikbilder voro dolda under den gula färgen, och de bedjande fortforo alltjämt att anropa Allah.»

När dragomanen hade översatt detta, öppnade Mesullam ett öga och betraktade främlingen. Han såg en man, som han tyckte likna alla andra västerlänningar, som vandrade genom hans moské. »Jag tror inte, att denne bleke främlingen har sett några syner,» tänkte han. »Han har inte de mörka ögon, som kunna se bakom det fördoldas förlåt. Snarare tror jag, att han är kommen hit för att driva gäck med mig. Jag måste ta mig i akt, så att jag inte på denna fördömda dag må drabbas av en ny förödmjukelse.»

Den främmande talade vidare. »Du vet, o

13. — En saga om en saga.