DET VAR i Rom i början av nittiotalet. Leo XIII stod just då på höjden av ära och anseende. Alla rättrogna katoliker jublade över hans framgångar och segrar, som i sanning voro storartade.
Också för dem, som inte kunde uppfatta de stora politiska händelserna, var det tydligt, att kyrkans makt ånyo var stadd i framåtskridande. Vem som helst kunde se, att det överallt inrättades nya kloster, och att pilgrimsskaror började strömma till Italien som i de gamla tiderna. På mångfaldiga ställen såg man de gamla förfallna kyrkorna restaureras, förstörda mosaiker sattes i stånd, och kyrkornas skattkammare fylldes med gyllene relikskrin och diamantinlagda monstranser.
Mittunder denna framgångens tid uppskrämdes det romerska folket av underrättelsen, att påven hade insjuknat. Han sades vara mycket illa däran. Ett rykte påstod till och med, att han var döende.
Tillståndet var också i hög grad allvarsamt. Påvens läkare avgåvo bulletiner, som knappast skänkte något hopp. Det framhölls, att påvens höga ålder — han var då redan åttio år — gjorde
