det nästan otroligt, att han skulle kunna gå igenom sjukdomen.
Denna påvens sjukdom vållade naturligtvis stor uppståndelse. I alla Roms kyrkor började man bedja för hans tillfrisknande. Tidningarna voro fulla av meddelanden angående sjukdomsförloppet. Kardinalerna började taga sina mått och steg för att förbereda det nya påvevalet.
Överallt beklagade man den lysande furstens snart förestående bortgång. Man fruktade, att den lycka, som hade följt kyrkans banér under Leo XIII, inte skulle bli den trogen under hans efterföljare. Det var mången, som hade hoppats, att det skulle lyckas denne påve att vinna tillbaka Rom och Kyrkostaten. Andra hade drömt om att han skulle återföra något av de stora protestantiska landen i den rättrogna kyrkans sköte.
För varje ögonblick, som gick, växte oron och bedrövelsen. Då natten kom, brydde man sig på många håll inte om att gå till sängs. Kyrkorna höllos öppna ända till långt över midnatt, för att de bedrövade skulle vara i tillfälle att träda in och bedja.
Bland dessa bedjande skaror fanns det säkerligen mer än en fattig stackare, som utropade: »Herre Gud, tag mitt liv i stället för hans! Låt honom leva, som kan verka så mycket för din ära, och utsläck i stället min livslåga, som inte brinner till nytta för någon!»
Men om dödsängeln hade tagit en av dessa bedjande på orden och plötsligen trätt fram inför
