andra sidan av jordklotet. Hon hade naturligtvis måst lyda, men det hade skett motvilligt. Hon hade känt en förfärlig fruktan för uppdraget. Men innan hon hade rest, hade hon blivit mottagen av påven, han hade gett henne en särskild välsignelse, och han hade bestämt lovat henne, att om hon komme tillbaka levande, skulle hon få företräde hos honom än en gång. Och det var på detta hon hade levat under de fem år hon hade varit borta, bara på hoppet att få se den helige fadern en gång till i livet. Det hade hjälpt henne att gå igenom allt det förfärliga. Och nu, då hon äntligen hade fått komma hem, möttes hon av underrättelsen, att han låg på dödsbädden! Hon fick inte så mycket som se honom.
Hon var alldeles förtvivlad, och den gamla Concenza blev mycket rörd. »Det vore verkligen en alltför stor sorg för alla människor, om påven doge,» tänkte hon, när hon vandrade vidare framåt gatan.
När hon såg, att många av de förbigående sågo alldeles förgråtna ut, tänkte hon med stort välbehag på vilken lycka det skulle vara att se allas glädje, om påven bleve återställd. Och eftersom hon likt många människor, som ha ett lätt humör, egentligen inte var mera rädd för att dö än för att leva, sade hon till sig själv:
»Om jag bara visste hur det skulle gå till, ville jag gärna skänka den helige fadern de år, som ännu stå mig åter av livet.»
Hon sade så en smula på skämt, men det
