låg också allvar under orden. Hon önskade verkligen, att hon hade kunnat utföra något sådant. En gammal kvinna kan väl inte önska sig en vackrare död,» tänkte hon. »Jag skulle hjälpa både min son och min dotter, och jag skulle dessutom göra en stor massa människor lyckliga.»
Just då dessa tankar rörde sig inom henne, lyfte hon undan det stoppade täcket, som hängde framför ingången till en liten, mörk kyrka. Det var en av de mycket gamla kyrkorna, en av dem, som så småningom tyckas sjunka ner i jorden, därför att stadsgrunden under årens lopp har höjt sig flera meter runt omkring dem. Denna kyrka hade i sitt inre bevarat något av ålderdomlig hemskhet, som måste härstamma från de dystra tider, under vilka den hade kommit till. Man genomilades ofrivilligt av en rysning, då man trädde in under dess låga valv, som vilade på ofantligt tjocka pelare, och såg de barbariskt målade helgonbilder, som blickade ner från väggar och altaren.
När signora Concenza kom in i denna gamla kyrka, som var alldeles uppfylld av bedjande, greps hon av en mystisk fruktan och vördnad. Hon kände, att på detta rum bodde det sannerligen en gudom. Under de tunga valven svävade något oändligt mäktigt och hemlighetsfullt, något, som ingav en så förintande känsla av övermakt, att hon ängslades över att dröja kvar därinne. »Se, detta är ingen kyrka, dit man går för att höra en mässa eller för att bikta sig,» sade signora Concenza för sig själv. »Hit går man, när man är i stor
