Prästen hade redan börjat skriva. Han var säkert mycket trött av att ha skött detta register hela natten och tänkte inte vidare på vad det var för saker han antecknade. Men nu bröt han av mitt i meningen och såg frågande upp på signora Concenza. Hon mötte hans blick mycket lugnt.
»Jag är stark och frisk, ers högvördighet,» sade hon. »Jag hade nog upplevat mina sjuttio. Det är minst tio år jag skänker den helige fadern.»
Prästen såg hennes iver och andakt, och han gjorde inga invändningar. »Det är en fattig,» tänkte han. »Hon har intet annat att ge.»
»Det är skrivet, min dotter,» sade han.
När den gamla Concenza kom ut ur kyrkan, var det så sent, att rörelsen hade avstannat, och gatan låg alldeles öde. Hon befann sig i en avlägsen del av staden, där gaslyktorna stodo så glest, att de endast helt obetydligt skingrade mörkret. Hon gick i alla fall raskt framåt. Hon kände stor högtid inom sig och var viss om att hon nu hade gjort något, som skulle göra många människor lyckliga.
Då hon gick framåt gatan, fick hon på en gång det intrycket, att ett levande väsen svävade fram över hennes huvud.
Hon stannade och såg upp. I dunklet mellan de höga husen tyckte hon sig urskilja ett par stora vingar, och hon trodde sig även höra dånet av de brusande fjädrarna.
»Vad är detta?» sade hon. »Det kan ju inte vara en fågel, det är alldeles för stort.»
