Strax därpå tyckte hon sig varsna ett ansikte, som var så vitt, att det genomskimrade mörkret. Då jagade en outsäglig skräck igenom henne. »Det är dödsängeln, som svävar över mig,» tänkte hon. »Ack, vad har jag gjort? Jag har givit mig i den förskräckliges våld.»
Hon började springa, men hon hörde dånet av de starka vingarna, och hon var övertygad, att döden följde efter henne.
Hon flydde med ilande hast genom ett par gator. Under tiden tyckte hon, att döden kom henne allt närmare. Hon kände redan hans vingar slå mot hennes skuldra.
Plötsligen hörde hon ett vinande i luften. Något tungt och vasst träffade hennes huvud.
Dödens tveeggade svärd hade nått henne. Hon sjönk ner på knä. Hon visste, att hon måste mista sitt liv. — —
Några timmar senare blev den gamla Concenza funnen på gatan av ett par arbetare. Hon låg där medvetslös, träffad av ett slaganfall. Den stackars kvinnan blev genast förd till ett sjukhus, och man lyckades återkalla henne till sans, men det var tydligt, att hon inte hade lång stund kvar att leva.
Man hann i alla fall sända efter hennes barn. När de, fulla av bedrövelse, anlände till hennes sjukbädd, funno de henne mycket lugn och lycklig. Hon kunde inte säga många ord, men hon låg och smekte deras händer.
»Ni ska vara glada,» sade hon, »glada, glada.»
Hon tyckte synbarligen inte om, att de gräto.
