att gräla. Det var orätt gjort av dem att öppna den stora låren. De kunde ha förstört sig på den. Han hade ju förbjudit dem att öppna den. De få lov att lyda honom nu. Det är han, som står i ansvar för dem.
Han tar ljuset, går ut i köket och lyser i skåpen. Det lilla förrådet av glas och porslin är uppsatt på hyllorna i god ordning. Han granskar alltsammans mycket noga för att få anledning till fortsatt klander.
På en gång får far syn på några lämningar efter gossarnas kvällsvard och börjar genast gräla, därför att de ha ätit kyckling. Var ha de skaffat sig den? Tänka de leva som prinsar? Är det hans pengar, som de förstöra med att äta kyckling?
Så kommer han ihåg, att han inte har lämnat dem några pengar. Han undrar om de ha stulit kycklingen och blir häftigt uppskakad.
Han talar och förmanar, grälar och larmar, men nu får han inte något svar av gossarna. De bry sig inte om att säga honom var de ha fått kycklingen, utan låta honom gå på. Och han håller långa tal, predikar, uttömmer sina sista krafter. Slutligen tigger han och ber.
»Jag besvär er, att ni säger mig sanningen. Jag skall förlåta vad ni än kan ha begått, bara ni talar om sanningen.»
Nu kunna gossarna inte stå ut längre. Far hör ett frustande ljud. De kasta av sig täckena och sätta sig upp, och han märker, att de äro röda i ansiktet av återhållet skratt. Och medan de nu
