Då far kommer hem, äro gossarna i mörker, därför att de inte äga en tändsticka. Far har en tändstickslåda i fickan, och när han har fått eld på en liten ljusbit, som lyckligtvis har kommit med i packningen, ser han, att gossarna äro varma och nerdammade, men krya och glada och tydligen mycket nöjda med sin dag.
Inne i rummen stå möblerna ordnade utefter väggarna, lårarna äro utflyttade, halm och pappersbitar bortsopade. Hugo håller på att bädda gossarnas sängar i det yttre rummet. Det inre rummet skall vara fars sängkammare, och där står hans säng bäddad med så mycken omsorg, som han någonsin kan begära.
Nu sker ett märkvärdigt omslag med far. När han kom hem, var han missnöjd med sig själv, därför att han hade gått ifrån arbetet och lämnat gossarna utan mat, men nu, då han ser, att de äro i gott humör och att det inte går någon nöd på dem, ångrar han, att han för deras skull har lämnat sina vänner, och han blir retlig och grälsjuk.
Han ser nog, att gossarna äro stolta över allt arbete, som de ha utfört, och att de vänta, att han skall berömma dem, men det är han alls inte hågad att göra. Han frågar i stället vem som har varit där och hjälpt dem och ber dem komma ihåg, att i Stockholm får man ingenting utan pengar, och att gårdskarlen skall ha betalt för allt, vad han gör. Gossarna svara, att de inte ha haft någon till hjälp, utan ha rett sig själva, men han fortfar
