dagen timme för timme. De låta mor veta, att de hämta mat åt far och bädda åt honom. Hon förstår, att de försöka att vara snälla mot honom för hennes skull, men hon märker nog, att de inte tycka bättre om honom än förr.
Hennes små gossar tyckas ständigt vara ensamma. De bo i en stor stad, där det vimlar av människor, men ingen frågar efter dem, ingen lägger märke till dem. Och det är kanske bäst så. Vem vet vad de kunde råka ut för, om de komme att göra några bekantskaper?
De be henne alltid, att hon inte skall vara orolig för dem. De skola nog reda sig. De berätta, att de stoppa sina strumpor och sy i sina knappar. De göra också antydningar om att Lennart har hunnit mycket långt med sin uppfinning, och de säga, att bara denna blir färdig, så skall allt bli bra.
Men mor lever i ständig ångest. Natt och dag äro hennes tankar hos gossarna. Natt och dag ber hon Gud, att han måtte vaka över hennes små söner, som leva ensamma i en stor stad utan någon, som skyddar deras ögon mot fördärvets lockelser och bevarar deras unga hjärtan från att få lust till det onda.
⁎
Far och gossarna sitta en förmiddag på operan. En av fars gamla kamrater, som tillhör hovkapellet, har bjudit honom att övervara en repetition till en symfonikonsert, och far har tagit gossarna med sig.
