Hoppa till innehållet

Sida:En saga om en saga 1917.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
236
LUFTBALLONGEN

När orkestern stämmer upp och salongen fylles av tonmassor, kommer far i så häftig rörelse, att han inte kan behärska sig, utan börjar gråta. Han snyftar och snyter sig bullersamt och stönar högljutt gång på gång. Han lägger inte alls band på sig, utan väsnas så, att de spelande bli störda. En vaktmästare kommer och vinkar ut honom, och far tar gossarna vid handen och smyger bort utan ett ord till motsägelse. Och under hela hemvägen fortfara hans tårar att rinna.

Far har behållit gossarnas händer i sina och går framåt med en pojke vid vardera sidan. Helt plötsligt börja också gossarna att gråta. De förstå nu för första gången hur far har älskat sin konst. Det var förfärligt för honom att sitta försupen och förfallen och höra andra spela. Det var synd om honom, som aldrig hade blivit vad han skulle ha blivit. Det var så med far, som det skulle bli med Lennart, om han aldrig finge sin flygmaskin färdig, eller med Hugo, om han inte finge göra någon upptäcktsresa. Tänk, om de en gång skulle sitta som gamla oduglingar och se över sitt huvud brusa fram präktiga luftskepp, som de varken hade uppfunnit eller finge manövrera!

⁎              ⁎

Pojkarna sitta en förmiddag på ömse sidor om skrivbordet. Far har tagit en notportfölj under armen och gått ut. Han har mumlat något om att han skall ge en spellektion, men pojkarna ha