hon. Det var nog omöjligt att komma fram till Nygård.
Men nu var mor arg och lillgossen med, och de sade till sig själva, att inte skulle den här jäntungen få regera dem och säga när de skulle gå framåt, och när de skulle gå tillbaka.
»Nej, du,» sa mor, »vi vänder inte, utan du ska allt få gå till julkalaset, eftersom du har sådan lust att komma dit.»
»Ja, du ska få så mycke blåst över dig, så att du blir nöjd för många veckor,» sa lillgossen.
Därmed började mor och lillgossen gå framåt, och lilljänta fick följa efter, så gott hon kunde.
När de kom ner mot Uvgården, mötte de Vandrar-Lotta och Tiggar-Jon. Och de två, som brukade stryka kring i trakten både i helg och söcken och var vana vid alla väder, satte händerna för munnen som en lur och ropade till dem, att de för all del skulle gå hem, för längre ner mot sjön var det så kallt, att de kunde frysa ihjäl.
Mor och lillgossen gick framåt i alla fall. De var onda på lilljänta alltjämt, och de ville, att hon riktigt skulle få känna på vad det var för ett väder.
De mötte Erik i Fallas häst, som kom med en tom släde efter sig, för hatten hade blåst av Erik i Falla, och medan han sprang runtom gärdena och klättrade över gärdsgårdarna och kröp i dikena för att få fatt på hatten, hade hästen
