tröttnat på att stå stilla i blåsvädret och hade gett sig av på hemvägen.
Men mor och lillgossen såg ut, som skulle de inte ha funnit något märkvärdigt i detta. De gick bara på.
De arbetade sig framåt, tills de kom på höjden av Broby backar. Men där råkade de in i en stor hop med folk och hästar och slädar, som stod där och inte kunde komma längre. För det var den stora Broby tall, som hade varit så hög, att den hade synts lika långt omkring som Gurlita klätt, som nu hade blåst omkull och låg tvärsöver vägen. Och det var Gullåsa-Jan och Kringåsa-Britta, som skulle vigas den dagen i Bro kyrka, som stod där. Och det var gamle Jan Jansa i Gullåsa och gamla mor i Kringåsa och grannar och släkt och Spelmans-Jöns och vackre Gunnar i Högsjö och många andra, som skulle ha gått med i brudföljet, som stod där. De ropade och de förklarade, att två gånger förut på vägen hade de fått stanna för kullblåsta träd, och dem hade de kunnat flytta, men det här trädet visste de sig ingen råd med. Och gamle far i Gullåsa gick omkring och bjöd brännvin, men de stod, där de stod, i alla fall. Och bruden hade gått ur släden och stod och grät, därför att det hade varit så motigt på kyrkresan. Och vinden slet röda tyllrosor och gröna sidenblad från bården på hennes klänning, så att folk, som längre fram på dagen kom resande genom socknen, de kunde inte annat tro, än att blåsvädret hade funnit reda
