bron. Lilljänta började rent av att tro, att de skulle komma till julkalaset.
Men knappt hade hon tänkt detta, förrän det blev motigt på nytt. Det var väl den starka kölden på bron, som hade gjort slut på lillgossen. Han var som en isklump. Han bara kastade sig ner på vägen och ville inte gå ett steg till. Mor tog och ryckte upp honom och sprang in i närmaste stuga med honom.
Lilljänta var så förskräckt, när hon följde efter mor in i stugan, så att hon inte visste till sig. För om lillgossen nu var förfrusen, så var det hennes fel. Mor och han hade nog vänt om och gått hem, om inte hon hade varit.
De hade kommit in i en stuga, där det bodde ett folk, som var så snällt, att det var rent otroligt. De sa strax, att det rakt inte gick an, att de främmande gav sig av ut igen, förrän blåsvädret hade saktat sig litet. Och de sa, att det var en Guds lycka, att de hade tagit in hos dem. Om de hade fortsatt framåt prostgårdsgärdena, så hade det inte slagit fel, att de hade frusit ihjäl alla tre.
Det såg ut, som om mor också skulle vara glad över detta, att de var inne under tak. Hon satt där så nöjd och såg ut, som om hon inte alls visste, att de nu höll på att vända stekspettena och skumma flottet av de stora köttgrytorna nere i Nygård.
När värdfolket riktigt hade fått tala sig mätta om hur väl det var, att de hade stannat hos dem, så föll det dem in att fråga varför de hade gett
