på en törnrosbuske i en trollskog och ryckt med sig blommor och blad och strött över åkrar och dikeskanter.
Men mor och lillgossen, de stannade inte, för att tallen låg över vägen, utan de kröp under den och fortsatte. De trodde inte, att lilljänta hade fått nog av blåsvädret än på en stund.
Och tänk, att de gick ända så långt som till vägskälet och till Broby gästgivargård!
Där såg de majorskan Samzelius, som kom åkande med två hästar och hade täckt släde. De begrep visst först riktigt hur dåligt väder det var, när de såg, att majorskan satt under tak, för hon var annars inte den, som var rädd av sig. Majorskan stack fram sin knutna näve ur kuren och hötte åt dem. Och hon ropade till dem med en stämma, som hördes genom stormens brus: »Gå hem med dig, Marit i Koltorp! Inte ska du gå ute med ungarna dina, när det är så'nt väder, att till och med jag måste åka i kursläde.»
Men mor och lillgossen tyckte, att lilljänta gärna kunde få slitas med blåsvädret en liten stund till.
När de nu kom till bron, som ledde över det smala sundet mellan Övre Löven och Mellan-Löven, så måste de krypa utefter broräcket. Här låg vinden på så förskräckligt, att de skulle ha blåst ner i det öppna sundet, om de hade försökt att gå upprätt.
De var halvvägs, när de hade gått över
