Och lillgossen var så trött och uppledsen på alltihop, att han bara grät.
Hon blev allt också stående stilla på stranden en stund och såg riktigt handfallen ut.
Men hur det var, så kom hon att tänka på hur hon och lillgossen brukade åka utför bergklinten därhemma, då den var isbelagd. Och hon började strax bryta av grankvistar och lade upp dem i två högar. På den ena satte hon lillgossen, och sedan lade hon sig på knä och sköt ut både honom och de två granrishögarna på isen igen.
När de kom ut i det starkaste draget, satte hon sig på den andra granrishögen, och både hon och lillgossen tog var sin granrisruska i hand och höll upp dem mot vinden.
Och huj! sa blåsvädret, och hej! sa det. Det ruskade på dem och svängde dem åt sidan, liksom ville det känna efter om det kunde rå med dem.
Men så tog det ett karlatag, och i väg for de. Och det gick, så det gick, ja, som vinden så gick det, och de kände inte blåsten, de kunde nästan ha trott, att de satt stilla, om inte stränderna hade rusat förbi dem.
Lillgossen illskrek av glädje, men lilljänta satt med munnen hårt hopknipen och spanade efter om det inte skulle komma något nytt hinder och ställa sig emellan henne och julkalaset.
Det var den raskaste färd, som hon hade gjort i sitt liv. Det dröjde inte många minuter,
