förrän de hade framför sig udden, där de stora Nygårdshusena reste sig.
I Nygård fick folk syn på dem, just som de hade ämnat sätta sig till bords, och de kunde inte låta bli att springa ut och se efter vad det var för märkvärdigt, som kom farande på sjön.
Och man kan förstå hur förvånade de blev, både Per Jansa och Per Jansas hustru och prästen och allt kalasfolket, över att se dem.
Den enda, som inte såg så värst förvånad ut, det var mor. »Den jänta ger sig inte, förrän det går, som hon vill,» sa hon. »Jag har väntat hela tiden, att hon skulle komma flygande på ett kvastskaft.»
Men den, som folk talade om hela kvällen och berömde och sa att det skulle bli ett duktigt kvinnfolk av, det var allt lilljänta, det.
Mor fick sitta bredvid prästfrun i soffan en lång stund och berätta om henne.
Hon var inte så bet till att spinna, så liten hon var, och karda ull kunde hon, och hon hade plockat bär hela förra sommarn och sålt på Helgesäter, och hon hade fått en abc-bok av kaptenskan, och en av fröknarna på Helgesäter hade hjälpt henne till rätta, så att nu kunde hon både läsa och skriva.
Prästen i Svartsjö hade varit änkling i många år, men i somras hade han gift sig på nytt. Den nya prästfrun var en liten människa med alldeles vitt hår, men ansiktet var finhyllt och utan rynkor. Det fanns ingen, som tordes säga hur
