gammal hon var. Hon hade rykte om sig att vara otroligt duktig i sitt hus. Folk sa också, att om hon såg en människa bara en gång, så visste hon genast vad den gick för.
Nu sa denna nya prästfrun till mor, att hon länge hade tänkt på att ta en ung tös i huset, som skulle ha den befattningen att passa upp på hennes styvdotter, så att kammarpigan skulle få mer tid till vävning. Hon frågade mor om hon hade något emot att låta lilljänta flytta till prästgården nästa höst.
Om mor hade något emot detta? Det var en fråga! Hon kunde inte tänka sig en större lycka för lilljänta än att få komma i tjänst på Lövdala.
Hela kvälln satt prästfrun och följde lilljänta med blickarna. Det var, som skulle hon inte kunna tänka på någon annan.
Om en stund kallade hon mor till sig igen.
»Är det sant,» sa hon, »att tösen kan både skriva och läsa?»
Och mor bedyrade, att det var sant. »Ja, då gör vi upp, att hon kommer till Lövdala nu med detsamma,» sa prästfrun. »Ni kan ju ta vägen förbi Lövdala, när ni går hem från det här kalaset, och då får hon stanna med en gång.»
På det sättet blev det också avtalat.
Men efteråt som förut satt prästfrun och såg på lilljänta, liksom kunde hon inte se sig mätt på henne.
