SPINNROCKARNA.
DEN HÖGA DALKARLSKLOCKAN, som stod i kökskammarn på Lövdala, slog sex med ett rammel, som om de tunga lodena skulle störta ända ner i underjorden, och väckte lilljänta, där hon låg och sov på tre stolar, en otrygg bädd, som i all hast hade blivit iordningställd åt henne sent på natten.
Hon rusade upp ur bädden med ett skrik och stannade inte, förrän hon stod mitt i rummet. Hon hade drömt, att hon låg i en kista, att hon skulle begravas, och att kyrkklockorna ringde över henne.
När hon kom ner på det kalla golvet, blev hon genast fullt vaken.
Det måtte väl inte finnas någon i kammarn, som hade hört, att hon skrek? Tänk, så prästgårdspigorna skulle skratta, om de kom underfund med att hon hade blivit rädd för väggklockan! Hon förstod inte varför hon hade blivit rädd, för visst var det så, att de inte hade någon klocka i Koltorp, men i Nygård fanns det slagur både i storstugan och lillkammarn, så att nog visste hon hur det lät, när en klocka slog.
