på golvet, och räcka henne, så att hon inte behövde böja sig ner.
Detta höll lilljänta på med aldrig så länge. Hjulena snurrade omkring henne, och tramporna gick, och tenarna sprang runt. Hon började bli yr igen, och hon fick lov att göra sig desamma nyttiga frågorna, för att yrseln skulle släppa taget.
»Hur många härvor garn kunde de hinna med att spinna här på en enda morgon? Och hur många knippor med garnhärvor kunde de allaredan ha hängande —»
Men det var sant! Hon hade inte sett till prästdottern. Hon borde väl ha suttit här och spunnit, hon såväl som prästfrun. Fast det var kanske dumt att tro, att hon skulle sitta och spinna bland pigorna. Det var hon för fin till, förstås. Ett så'nt lite fingergull som prästdottra!
Hon skulle ju ta Lövdala och hela socknen i arv. Hon satt väl i förmakssoffan och broderade silkesblommor på sidentyg.
Nej, vad stod det nu på? Det var visst någon, som ställde till spektakel. Prästfrun vände huvudet gång på gång ner emot dörrn.
Det var så långt lidet nu, att det började dagas. Det kom insilande en grå dager genom de små fönsterrutorna. Även så långt framme i rummet, som där lilljänta stod, kunde man se, att den där spinnerskan, som satt längst nere vid dörrn, hade slutat att arbeta. Hon sov inte, utan med handen på hjulet satt hon och stirrade framför
