förstå var den gamla hushållerskan, som mor hade talat om, och spann ull på en rock, som var målad i rött och grönt. Bortom henne satt fem unga pigor, köksa och kammarpiga, hjälppiga, bryggerska och lagårdspiga, och spann fint lin på vanliga omålade rockar. Än längre bort satt en rotegumma, som var puckelryggig, och spann småblår på en gammal, dålig rock. Och allra längst nere vid köksdörrn i det kalla draget från förstugan och nära nog i fullt mörker satt ännu en och spann. Hon hade en spinnrock, som hade tre ekrar borta ur hjulet, snodden var full av knutar, trampan var ledlös, och hon spann grovblår, som var så knottriga och fulla av skävor, att de på andra ställen inte skulle ha brytt sig om att sätta dem på ett spinnrockshuvud. Men hon, som satt där, tycktes spinna detta lika lätt och ledigt, som de andra spann fint lin.
Vad detta var för en, kunde inte lilljänta fundera ut. Det var väl någon, som var kommen till prästgården för lärdoms skull.
»Stackars dig!» tänkte hon. »Du har det inte gott. Du står nog inte i gunst hos prästfrua.»
Fler var de inte i köket. Hon visste inte vad som hade kommit åt henne, när hon hade tyckt, att de var så oändligt många.
Allihop bara spann de och spann. Mor brukade sjunga eller berätta sagor, medan hon arbetade, men här var de moltysta allihop.
Prästfrun vinkade lilljänta bort till sig. Hon skulle ta upp kardad bomull ur en korg, som stod
