Nu blev prästdottern fundersam på en gång. »Men nu kommer det värsta, du. Om det en vacker dag skulle hända, att den här sjön, som du har tänkt på, skulle torka ut, så att det inte funnes en droppe vatten kvar i den, hur tror du då det skulle komma att se ut, där den har legat?»
Detta var inte lilljänta karl till att svara på. Hon bara stirrade på prästdottern.
»Ja, inte vet jag heller så noga,» sa prästdottern, »men jag tänker mig, att när några år hade gått, så började det väl att växa gräs på sjöbottnen, och sedan så blev den omhändertagen av folk och odlad och uppdelad och överkorsad av gärdsgårdar och vägar som annan mark. Men annars så blir väl det mesta sig likt som förut.»
Lilljänta stod och stirrade framför sig. Hon såg visst rent bortkommen ut.
»Du har säkert varit inne i förmaket på Helgesäter någon gång och sett den stora guldspegeln, som hänger mellan fönsterna? Glaset i den blev sönderslaget häromåret, och kapten har inte haft råd att sätta in något nytt, utan de har klätt över brädbottnen med grönt tyg. Men guldramen, den är sig lik, den. Det är bara den skillnaden, att det inte mer finns någon spegel inne i den.»
Lilljänta såg hastigt upp till prästdottern. Hon började på att förstå.
»Så var det väl med denna sjön, som vi har talat om,» sa prästdottern. »Allt, som fanns på stranden, det blev ju kvar, fastän vattenspegeln,
