»Nej, du, det gör hon inte,» sa prästdottern. »Hur kan du tänka, att hon skulle ha kunnat somna, så som vi har pratat?»
»Det vore kanske bäst, att vi höll oss tysta en stund,» föreslog Anna Brogren.
När de hade tegat bara ett par minuter, så var Anna Brogren säker på sin sak. Nu hörde hon, att tösen sov, och väl var det, för om hon så skulle vaka hela natten, for hon inte ifrån Lövdala, förrän hon hade fått veta hur allt hade gått till.
»Hon sover inte, det är jag säker på,» sa prästdottern. »Men vi ska göra på annat sätt. Jag ska tala om en saga för dig, medan vi väntar. Du minns väl så många sagor jag har talat om för dig i mina dar.»
»Jag är rädd för att hon blir riktigt vaken då,» sa Anna Brogren, »men du får göra, som du vill. Vad ska det bli för en saga?»
»Jag tror, att jag ska tala om sagan om fröken Snövit.»
»Jaså, den!» sa prostinnan, och hon lät inte så värst glad. »Ja, det är länge i världen, sedan jag sist hörde den berättas.»
»Du vet, att det var en gång en prästfru,» sa prästdottern, »som var så bedrövad över att hon inte hade några barn.»
»Nej, nu säger du bestämt fel,» sa prostinnan. »Det var ju en drottning.»
»Jag har alltid hört, att det var en prästfru,»
