Sida:En saga om en saga 1917.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

och hon ensam fick styra och ställa på gården och pyssla om söta far. Jag tror hon hade ingen annan sorg på flera år, än att hennes fostersyster gifte sig och flyttade till en annan socken. Och om någon på den tiden hade sagt till henne, att söta far en gång skulle vända sitt hjärta ifrån henne, så menar jag hon skulle ha storskrattat. Hur skulle de kunna bli osams, hon och söta far? Inte en gång i drömmen kunde hon tänka något så tokigt.»

»Det var visst ingen annan heller, som kunde tro, att det skulle gå så,» sa Anna Brogren med samma allvarliga röst som nyss förut.

»Och aldrig hade fröken Snövit haft så liten tanke på att hon kunde råka ut för en så stor olycka som en vacker morgon förra sommarn, då då hon gick ut med söta far för att se på höslåttern.»

»Var det förra sommarn?» inföll Anna Brogren raskt. »Jag trodde, att fröken Snövit levde för tusen år se'n.»

»Aldrig har jag hört annat, än att fröken Snövit lever än i dag, sa prästdottern, »och den där dagen, då hon gick ut med söta far, var hon nyss fyllda sjutton år, och söta far var femti, fast det kunde man knappast se på honom. Han gick i peruk utan hatt och hade skjortbröst med krås och stora spännen i skorna. Fröken Snövit tänkte för sig själv, att han var bra fin. Hon kom i sin gamla bomullsklänning och den stora kråkan. Hon tog sig ingenting ut bredvid söta far.»