Sida:En saga om en saga 1917.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Jag har alltid hört, att ingen i världen var så vacker som fröken Snövit,» sa prostinnan, men prästdottern fortsatte utan att bry sig om avbrottet.

»Kråkan var bra att ha i alla fall, därför att den skymde bort ansiktet. Annars kunde söta far ha sett, att hon gick och såg sur ut. Ack, ack! Jag tänker på att fröken Snövit hade råd att vara missnöjd över att hon måste gå ut med söta far på den tiden. Hon hade hellre velat sitta kvar i vävstolen för att få ner lärftsväven. Men när söta far hade kommit själv utanför kökskammarfönstret och ropat på henne, hade hon inte kunnat säga nej.»

»Jag tror, att hon aldrig kunde säga nej åt söta far,» sa fostersystern.

»De gick förbi lagården och kalvhagen, för de skulle bort på södra gärdet, där Långe-Bengt och de två Vetterpojkarna höll på att slå av gräset. Det var ingen lång vandring just, men det tog alltid sin tid att gå ut och gå med söta far.

»Han stannade för att se på korna, och han stannade för att prata med lagårdspigan. När de kom till kullen med björkarna, stannade han och vände sig om för att se på det nya boningshuset, som han själv hade satt upp. Och litet längre fram gjorde han ett nytt uppehåll för att räta på en ungtall, som hade blivit omkullsparkad.

»Men nu får jag säga, att aldrig kunde fröken Snövit vara sur länge, då hon var i sällskap med